Ja imorgon åker vi då, är inte nervör lr nå. Men stressad fast nu har jag lungnat ner mig ju men här innan var det hemskt.
Steg upp halv tolv, slängde i mig mat och sedan ut och städa morsans bil. Morsdag idag som vi alla vet xD.
Efter det packat.
Sen fortsatt med mitt rum, men där tog det stop. Skulle sätta upp listerna och inget funkade och man kan inte göra det själv heller insåg jag. För det första är jag jätte kort och väggarna höga och för det andra så går det inte att sätta upp lister själv.
Troligen kommer jag fortsätta att gilla att måla rum och sånt, så är det någon blivande händig man som läser det här så kan du ju liksom höra av dig ;)
Imorn åker vi då, det ska bli kul de. Mamma följer ju med xD
//Hanna
söndag 25 maj 2008
fredag 23 maj 2008
En Lappländskas Memoarer
Mina memoarer
Högstadiet
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på min grundskola tid så har jag haft mestadels roligt. I alla fall det som jag minns, inte alltid att man har varit bästa vän med alla i klassen men man visste i alla fall att dom fanns där.
När vi skulle börja förskolan på hösten 1998, var det inte helt säkert att jag skulle få börja i ”min” klass. Men till sist så fick jag byta med en annan elev, det var för att jag kände Johanna och Tobias jag fick byta klass. Det är jag riktigt glad över, det var helt klart en riktig miljon lott jag fick.
För tio år sen när vi började skolan tänkte man inte precis på att dom här filurerna kommer jag att träffa nästan varje dag hela året i tio år framöver.
Det var bara det jag ville berätta innan jag börjar skriva på riktigt, eftersom det hade ju kunnat gå så att jag hade hamnat i en annan klass.
När vi väl kom hit på våren 2005 på besök som små sexor var det inte direkt som att komma till himlen. Vi skulle samlas utanför skolan, vi samlades där den tiden vi skulle vara där. Efter ett tag kom det en lärare ut och sa åt oss att följa med henne. Hon visade oss till sal 27, den sal som kom att bli vårat hemklassrum. När vi kom dit väntade Ingalill och Margareta på oss. Vi fick sätta oss vid borden, allt det nya var så spännande på något sätt, inget var som på Raketskolan. Ingalill och Margareta berättade lite om skolan och så.
Skolavslutnings dagen kom och vi lämnade Raketskolan.
Sommarlovet kom och gick. Snart var det dags för skolan, sjuan…
Man kände sig så stor, men ändå var jag så rädd den där första dagen på Bolags. Hitta rätt kläder kvällen innan. Klä på sig, äta frukost och sminka sig på morgonen innan skolan. Kläderna var väl rätt okey, men alldeles för mycket smink.
Jag såg nog ut som en typisk fjortis kan man säga.
Pappa retades massor på morgonen om hur det skulle bli på Bolags.
Ja hela sommaren innan sjuan hade alla retat och skrämt upp mig om hur det skulle bli. Inte konstigt att jag var rädd den morgonen.
Halv åtta körde mamma mig och Malin till den nya skolan. Jag satt nervös i bilen och visste inte alls vad jag skulle göra och hur jag skulle bete mig. När alla (Jag, Malin, Sanna, Matilda, Erika och Lisette) hade samlats vid ingången kom Malin K från 7B och sa att vi skulle samlas i aulan, fast då viste jag inte vem hon var. Inne i aulan satt nästan alla sjuorna redan, jag tror vi var bland dom sista in dit.
Usch så rädd jag var, det är nästan det enda jag minns från aulan. Jag var rädd för att ingen skulle gilla mig och att jag skulle bli mobbad eller nå sånt. Jag minns en sak till, rektorn knäppte med fingrarna och sa ”nästa gång jag knäpper med fingrarna går ni i nian och ska gå sista gången ut här ifrån” och pekade mot aulans dörr. Då visste jag inte att det skulle gå så fort min tid på Bolags, men det gick verkligen så fort, ett knäpp ungefär.
Ett annat minne jag har är från den här terminen, för några dagar sen. Vi skulle spela fotboll mot B:arna på Lombia. Vi kämpade hela matchen, även fast jag bara var back och vaktade målet lite så kände jag att jag i alla fall försökte. Vi hade ett sånt bra teamwork så det kan jag nästan inte tro. För i sjuan när vi kom hit var vi en sån splittrad klass men nu har vi vuxit samman och blivit mer sammansvetsade tycker jag. Våran idrottslärare blev så glad när hon såg att vi samarbetade, vi vann matchen stort, dom andra hade inte en chans.
Många minnen kommer från den Bolagsskolan, både bra och inte fullt så bra. Men sånt är väl livet? Man kan inte ha det roligt hela tiden för då vet man inte hur det är att ha det trist.
Nu har jag vänt blicken framåt, jag vill börja på Hjampis och lämna Bolki för gott. Jag vill träffa nya människor och lära mig nya saker. Växa upp och flytta ut i världen, se mig om i världen.
Men när mina vänner pratar om gamla minnen kan jag inte låta bli att hänga på. Då kommer gamla känslor tillbaka och får mig att vilja bli sex år igen och stå där utanför skolans dörr med mammas trygga hand i min. Komma in i rummet vart dom andra satt. Och bara stanna där och börja om.
Kunde jag ha gjort något annorlunda? Säkert men jag hade inte gjort det för jag ångrar ingenting från skolan. Inte något jag kan minnas nu i alla fall.
Jag har så många minnen av ”Min” klass, jag kommer aldrig glömma allt det som vi har varit med om tillsammans, vi är nästan som en familj nu.
Alla behövs för att vi ska kunna vara den klass vi är nu.
Lärarna som vi har haft på Bolags är bland dom bästa jag har haft, visst har jag sagt många hårda ord om dom när dom inte har hört. Och visst så har jag velat byta ut dom mot någon annan. Men jag har nog aldrig menat det. När det väl kom till kritan så har jag varit ledsen varje gång vi har varit tvungen att byta lärare.
Bara sen i sjuan har vi mognat och ändrats så himla mycket, alla har till exempel vuxit om mig. Några har bytt stil totalt, några som jag förut inte gillade alls är mina bästa vänner nu. Andra har jag glidit ifrån, det är trist men sånt är livet, vi är fortfarande vänner men inte lika nära bara. Vi kom som små osäkra sjuor (dom flesta) och vi kommer att gå från Bolags som nästan vuxna människor, som tur är så har vi fortfarande lite barna sinne kvar. Det är bara att titta på våra raster för att förstå det. Om någon om tio år ringer mig och föreslår en klassträff är jag nog bland dom första att tacka ja. Allas liv kommer att vara så annorlunda då, en del kanske har lyckats skaffa den där karriären som dom ville ha, någon annan kanske har misslyckats totalt, en del blev kanske kvar här i Kiruna och någon annan kanske har gått bort.
Men jag ska leva livet och se mycket och göra allt, sen ska jag komma tillbaka och skaffa familj någon stans i Sverige.
Hanna Romark 9c
Högstadiet
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på min grundskola tid så har jag haft mestadels roligt. I alla fall det som jag minns, inte alltid att man har varit bästa vän med alla i klassen men man visste i alla fall att dom fanns där.
När vi skulle börja förskolan på hösten 1998, var det inte helt säkert att jag skulle få börja i ”min” klass. Men till sist så fick jag byta med en annan elev, det var för att jag kände Johanna och Tobias jag fick byta klass. Det är jag riktigt glad över, det var helt klart en riktig miljon lott jag fick.
För tio år sen när vi började skolan tänkte man inte precis på att dom här filurerna kommer jag att träffa nästan varje dag hela året i tio år framöver.
Det var bara det jag ville berätta innan jag börjar skriva på riktigt, eftersom det hade ju kunnat gå så att jag hade hamnat i en annan klass.
När vi väl kom hit på våren 2005 på besök som små sexor var det inte direkt som att komma till himlen. Vi skulle samlas utanför skolan, vi samlades där den tiden vi skulle vara där. Efter ett tag kom det en lärare ut och sa åt oss att följa med henne. Hon visade oss till sal 27, den sal som kom att bli vårat hemklassrum. När vi kom dit väntade Ingalill och Margareta på oss. Vi fick sätta oss vid borden, allt det nya var så spännande på något sätt, inget var som på Raketskolan. Ingalill och Margareta berättade lite om skolan och så.
Skolavslutnings dagen kom och vi lämnade Raketskolan.
Sommarlovet kom och gick. Snart var det dags för skolan, sjuan…
Man kände sig så stor, men ändå var jag så rädd den där första dagen på Bolags. Hitta rätt kläder kvällen innan. Klä på sig, äta frukost och sminka sig på morgonen innan skolan. Kläderna var väl rätt okey, men alldeles för mycket smink.
Jag såg nog ut som en typisk fjortis kan man säga.
Pappa retades massor på morgonen om hur det skulle bli på Bolags.
Ja hela sommaren innan sjuan hade alla retat och skrämt upp mig om hur det skulle bli. Inte konstigt att jag var rädd den morgonen.
Halv åtta körde mamma mig och Malin till den nya skolan. Jag satt nervös i bilen och visste inte alls vad jag skulle göra och hur jag skulle bete mig. När alla (Jag, Malin, Sanna, Matilda, Erika och Lisette) hade samlats vid ingången kom Malin K från 7B och sa att vi skulle samlas i aulan, fast då viste jag inte vem hon var. Inne i aulan satt nästan alla sjuorna redan, jag tror vi var bland dom sista in dit.
Usch så rädd jag var, det är nästan det enda jag minns från aulan. Jag var rädd för att ingen skulle gilla mig och att jag skulle bli mobbad eller nå sånt. Jag minns en sak till, rektorn knäppte med fingrarna och sa ”nästa gång jag knäpper med fingrarna går ni i nian och ska gå sista gången ut här ifrån” och pekade mot aulans dörr. Då visste jag inte att det skulle gå så fort min tid på Bolags, men det gick verkligen så fort, ett knäpp ungefär.
Ett annat minne jag har är från den här terminen, för några dagar sen. Vi skulle spela fotboll mot B:arna på Lombia. Vi kämpade hela matchen, även fast jag bara var back och vaktade målet lite så kände jag att jag i alla fall försökte. Vi hade ett sånt bra teamwork så det kan jag nästan inte tro. För i sjuan när vi kom hit var vi en sån splittrad klass men nu har vi vuxit samman och blivit mer sammansvetsade tycker jag. Våran idrottslärare blev så glad när hon såg att vi samarbetade, vi vann matchen stort, dom andra hade inte en chans.
Många minnen kommer från den Bolagsskolan, både bra och inte fullt så bra. Men sånt är väl livet? Man kan inte ha det roligt hela tiden för då vet man inte hur det är att ha det trist.
Nu har jag vänt blicken framåt, jag vill börja på Hjampis och lämna Bolki för gott. Jag vill träffa nya människor och lära mig nya saker. Växa upp och flytta ut i världen, se mig om i världen.
Men när mina vänner pratar om gamla minnen kan jag inte låta bli att hänga på. Då kommer gamla känslor tillbaka och får mig att vilja bli sex år igen och stå där utanför skolans dörr med mammas trygga hand i min. Komma in i rummet vart dom andra satt. Och bara stanna där och börja om.
Kunde jag ha gjort något annorlunda? Säkert men jag hade inte gjort det för jag ångrar ingenting från skolan. Inte något jag kan minnas nu i alla fall.
Jag har så många minnen av ”Min” klass, jag kommer aldrig glömma allt det som vi har varit med om tillsammans, vi är nästan som en familj nu.
Alla behövs för att vi ska kunna vara den klass vi är nu.
Lärarna som vi har haft på Bolags är bland dom bästa jag har haft, visst har jag sagt många hårda ord om dom när dom inte har hört. Och visst så har jag velat byta ut dom mot någon annan. Men jag har nog aldrig menat det. När det väl kom till kritan så har jag varit ledsen varje gång vi har varit tvungen att byta lärare.
Bara sen i sjuan har vi mognat och ändrats så himla mycket, alla har till exempel vuxit om mig. Några har bytt stil totalt, några som jag förut inte gillade alls är mina bästa vänner nu. Andra har jag glidit ifrån, det är trist men sånt är livet, vi är fortfarande vänner men inte lika nära bara. Vi kom som små osäkra sjuor (dom flesta) och vi kommer att gå från Bolags som nästan vuxna människor, som tur är så har vi fortfarande lite barna sinne kvar. Det är bara att titta på våra raster för att förstå det. Om någon om tio år ringer mig och föreslår en klassträff är jag nog bland dom första att tacka ja. Allas liv kommer att vara så annorlunda då, en del kanske har lyckats skaffa den där karriären som dom ville ha, någon annan kanske har misslyckats totalt, en del blev kanske kvar här i Kiruna och någon annan kanske har gått bort.
Men jag ska leva livet och se mycket och göra allt, sen ska jag komma tillbaka och skaffa familj någon stans i Sverige.
Hanna Romark 9c
onsdag 21 maj 2008
En toppen dag.
Trodde inte att den här dagen skulle bli så här bra. I skolan var det som vanligt, kände lite irritation mot vissa men det kan man leva med. Vi hade matte prov och mitt i provet blev jag jätte trött, jag höll seriöst på att somna. Så när jag kom hem så kröp jag ner i sängen och sov ett tag, men jag vaknade av att min mobil ringde, jag kände inte igen numret men svarade. Jag slöddrade nog för jag hade ju precis vaknat, men det visade sig vara en av Hannes kompisar, han frågade om jag ville vara med i brännboll, första tanken var "med sexor? men brännboll är ju roligt" men jag hade läxor så jag sa att jag inte kunde.
Jag steg upp från sängen och insåg att jag kommer inte att göra läxorna så jag kan ju lika gärna joina dom. Jag skicka sms åt Daniel så frågade snällt om han oxå ville följa. Han ville, jag slängde i mig maten och så kom Daniel och vi gick till brännbollsplanen.
Hannes var där och massa andra små barn ^^, lr igentligen så var dom bara tre år yngre än oss men spela roll.
Det var faktiskt kul tycker jag fast vi var jätte dåliga xD
Och jag är skylldig en kram till en av Hannes vänner, men jag visste inte vem det var så det får bli en annan gång.
Hemma fortsatte jag med mitt rum, det är snart klart. Ska bli så skönt att få det bortgjort.
Just ja, jag fick sommar jobb på PEAB, med pappa. Nu när jag har tänkt igenom det så är jag faktiskt glad att jag fick där. Tror att jag kommer få det roligt där. Jag ska ju trots allt få organga arbetskläder :D
Life is nice now ^^,
//Hanna
Jag steg upp från sängen och insåg att jag kommer inte att göra läxorna så jag kan ju lika gärna joina dom. Jag skicka sms åt Daniel så frågade snällt om han oxå ville följa. Han ville, jag slängde i mig maten och så kom Daniel och vi gick till brännbollsplanen.
Hannes var där och massa andra små barn ^^, lr igentligen så var dom bara tre år yngre än oss men spela roll.
Det var faktiskt kul tycker jag fast vi var jätte dåliga xD
Och jag är skylldig en kram till en av Hannes vänner, men jag visste inte vem det var så det får bli en annan gång.
Hemma fortsatte jag med mitt rum, det är snart klart. Ska bli så skönt att få det bortgjort.
Just ja, jag fick sommar jobb på PEAB, med pappa. Nu när jag har tänkt igenom det så är jag faktiskt glad att jag fick där. Tror att jag kommer få det roligt där. Jag ska ju trots allt få organga arbetskläder :D
Life is nice now ^^,
//Hanna
tisdag 20 maj 2008
Allting
Usch, det är det enda jag kan säga om mitt liv just nu. Har mkt att göra men ändå så gör jag ingenting, jag har helt enkelt inte någon ork just nu. Hela dagarna bara flyter bort, jag hinner inte med alls. Vill inte klaga men jag orkar inte mer. Har skolarbeten som ska vara klara snart, rummet ska göras färdigt Håller på att måla så allting är upp och ned där inne nu. Sängen får jag flytta hela tiden, så jag vet aldrig vart jag kommer att somna till natten ;).
Sommarjobbet börjar jag få panik för oxå nu, har sökt till ett café men dom har inte hört av sig. Pappa tyckte att jag skulle höra med farbror Tobbe om han kan fixa något åt mig hos PEAB. Kul... nä man ska inte klaga, jag tar det jag får. Skotta sly på LKAB har väl ingen dött av? Tjänar bra gör man ju iaf. Får jag inget jobb så måste jag väl tillbringa ännu en sommar i Kukkola. Inget fel på det stället, nejnej det är bara det att jag har tillbringat 15 hela somrar där. Man börjar bli less.
Nä ska fixa det där med skolan.... imorgon ;)
//Hanna
söndag 18 maj 2008
Söndag igen, jag har haft en sån där riktigt slö dag idag.
Typ sovit, ätit, målat lite och så ätit lite till och sovit lite till. Alla dagarna borde vara så här :)
Om en vecka åker vi till Gbg som sagt var. Det kommer nog att bli roligt.
Är bara lite orolig för det där med Lisseberg, vill inte åka typ frittfall men jag är så lätt övertalig så Malin kommer nog övertala mig, aja men det är hennes hand jag klämmer sönder ju.
Provade skor jag ville ha med dit, men nästan inga passar på min höger fot sen jag klämde den i skotermattan...
Låter som värsta idiot saken men jag kan lova att jag har inte låtsas en enda gång när jag har sagt att jag har haft ont.
Så här gick det till: Det var valborggrejsdagen och Sanna hade kommit till våran stuga. På kvällen så skulle vi käka hos grannen, det var massa folk där. Jag och Sanna hade lite att göra så vi tänkte att vi tar och åker ner till oss och byter skoter. På vägen tillbaka, vem möter vi mitt på skotervägen, jo Artur (en illaluktande typ) Jag visste inte om han skulle förstå att köra åt sidan så jag tänkte att jag tar å svänger av efter en annan väg. Jag glömde helt bort att det var tö snö och att jag hade tagit Yamman. Den går inte så jätte bra i sån snö, första sträckan gick ju bra, men sen gled jag av vägen. Skoter körde fast men inte så farligt, efter oss kommer syrran. Först försöker jag och Sanna att få lös skoter. Men efter ett tag så tänker jag att jag vänder syrrans skoter så att jag kan backa och kör ut på mysren igen. När jag har kommit tillbaka så spårar allt ur, vi försöker få lös skotern men lyckas inte, dom andra tycker vi ska ringa efter hjälp men jag vägrar. Artur kommer förbi och frågar om vi ska ha hjälp (nä tack, jag har kört längre skoter än dig och jag klarar det här) tänker jag. Efter ett tag så står Sanna framför skoter och drar och jag står brevid och gasar och knuffar på. Snön är hal och jag snubblar och högerfoten glider in i matta. Den där smärtan var hemsk, jag skrek till och satte mig på skotern men ramlar bak. Sanna frågade vad som hade hänt. Jag förklarade och hon lr Zandra undrar om jag gråter (jag hade solglasögonen på så man såg inte) NEJ det gör jag inte! nästan skrek jag.
Sanna och Zandra skrattar lite och säger att jag får gråta och Zandra tar av mig mina glasögon. Dom undrar om vi ska ringa efter hjälp men det tycker inte jag, jag har ju bara vrickat foten hur ont kan det göra? men när jag ställer mig på foten svartnar det nästan för ögonen av smärtan. Zandra försöker sätta tillbaka mina glasögon och säger "Ta på dom här så du får gråta". Sanna å Zandra fick lyssna på mig hur dom skulle göra, tillslut kom iallafall hjälp men Sanna fick oxå hjälpa till. Hon fick köra, och ska jag var ärlig så trodde jag hon skulle köra fast igen men hon fixade det! Då var jag faktiskt stolt över henne ;)
Det var den kvällen då min fot gick sönder lite och Sanna bevisada att hon tar seden dit hon kommer ;)
God natt nu.
//Hanna
Typ sovit, ätit, målat lite och så ätit lite till och sovit lite till. Alla dagarna borde vara så här :)
Om en vecka åker vi till Gbg som sagt var. Det kommer nog att bli roligt.
Är bara lite orolig för det där med Lisseberg, vill inte åka typ frittfall men jag är så lätt övertalig så Malin kommer nog övertala mig, aja men det är hennes hand jag klämmer sönder ju.
Provade skor jag ville ha med dit, men nästan inga passar på min höger fot sen jag klämde den i skotermattan...
Låter som värsta idiot saken men jag kan lova att jag har inte låtsas en enda gång när jag har sagt att jag har haft ont.
Så här gick det till: Det var valborggrejsdagen och Sanna hade kommit till våran stuga. På kvällen så skulle vi käka hos grannen, det var massa folk där. Jag och Sanna hade lite att göra så vi tänkte att vi tar och åker ner till oss och byter skoter. På vägen tillbaka, vem möter vi mitt på skotervägen, jo Artur (en illaluktande typ) Jag visste inte om han skulle förstå att köra åt sidan så jag tänkte att jag tar å svänger av efter en annan väg. Jag glömde helt bort att det var tö snö och att jag hade tagit Yamman. Den går inte så jätte bra i sån snö, första sträckan gick ju bra, men sen gled jag av vägen. Skoter körde fast men inte så farligt, efter oss kommer syrran. Först försöker jag och Sanna att få lös skoter. Men efter ett tag så tänker jag att jag vänder syrrans skoter så att jag kan backa och kör ut på mysren igen. När jag har kommit tillbaka så spårar allt ur, vi försöker få lös skotern men lyckas inte, dom andra tycker vi ska ringa efter hjälp men jag vägrar. Artur kommer förbi och frågar om vi ska ha hjälp (nä tack, jag har kört längre skoter än dig och jag klarar det här) tänker jag. Efter ett tag så står Sanna framför skoter och drar och jag står brevid och gasar och knuffar på. Snön är hal och jag snubblar och högerfoten glider in i matta. Den där smärtan var hemsk, jag skrek till och satte mig på skotern men ramlar bak. Sanna frågade vad som hade hänt. Jag förklarade och hon lr Zandra undrar om jag gråter (jag hade solglasögonen på så man såg inte) NEJ det gör jag inte! nästan skrek jag.
Sanna och Zandra skrattar lite och säger att jag får gråta och Zandra tar av mig mina glasögon. Dom undrar om vi ska ringa efter hjälp men det tycker inte jag, jag har ju bara vrickat foten hur ont kan det göra? men när jag ställer mig på foten svartnar det nästan för ögonen av smärtan. Zandra försöker sätta tillbaka mina glasögon och säger "Ta på dom här så du får gråta". Sanna å Zandra fick lyssna på mig hur dom skulle göra, tillslut kom iallafall hjälp men Sanna fick oxå hjälpa till. Hon fick köra, och ska jag var ärlig så trodde jag hon skulle köra fast igen men hon fixade det! Då var jag faktiskt stolt över henne ;)
Det var den kvällen då min fot gick sönder lite och Sanna bevisada att hon tar seden dit hon kommer ;)
God natt nu.
//Hanna
söndag 11 maj 2008
fredag 9 maj 2008
Hade lite tid över och tänkte att det här kanske är roligt. Nå väl jag kom hem för ett tag sen, och på väg från bussen kom jag att tänka på ett citat en vän till mig valde till ett skolprojekt.
"Livet är som en studsmatta, det går upp och ned."
Livet är verkligen så, ena stunden är allting på topp sedan är man på botten igen. Det händer alla och ingen kan nog göra något mot det. Jag vill inte sitta här och skriva om hur synd det är om människor nu, utan om att det händer alla.
Men man kan väl hjälpa om det är någon som känner sig nere?
Självklart, om jag hade fått välja skulle alla gå omkring med ett leende på läpparna dygnet runt och ingen skulle gråta. Men tyvärr är det inte så...
Em hjälpande hand eller bara ett leende piggar upp. Så lee så mycket ni kan!!
Något annat jag brukar tänka på är Krig. Inte så att jag gillar krig på något sätt, men jag tänker på hur krig egentligen utförs. Först är det någon president eller liknande som annser att nu är det dax för lite krig, sedan får soldater och civil personer sätta livet till.
Är det verkligen rätt?
Hur kan någon göra så?
Många tankar som snurrar runt i mitt huvud, vet inte riktigt vars jag ska börja. Har redan säkert gjort dig kära läsare förvirrad, eller hur?
Kan du förstå hur jag känner mig?
Om jag vore rik skulle jag betala någon att berätta vad dom tänker på precis nu. Kanske får jag ett vettigt svar, eller så får jag ett helt oseriöst svar. Man får vad man detalar för.
//Hanna
"Livet är som en studsmatta, det går upp och ned."
Livet är verkligen så, ena stunden är allting på topp sedan är man på botten igen. Det händer alla och ingen kan nog göra något mot det. Jag vill inte sitta här och skriva om hur synd det är om människor nu, utan om att det händer alla.
Men man kan väl hjälpa om det är någon som känner sig nere?
Självklart, om jag hade fått välja skulle alla gå omkring med ett leende på läpparna dygnet runt och ingen skulle gråta. Men tyvärr är det inte så...
Em hjälpande hand eller bara ett leende piggar upp. Så lee så mycket ni kan!!
Något annat jag brukar tänka på är Krig. Inte så att jag gillar krig på något sätt, men jag tänker på hur krig egentligen utförs. Först är det någon president eller liknande som annser att nu är det dax för lite krig, sedan får soldater och civil personer sätta livet till.
Är det verkligen rätt?
Hur kan någon göra så?
Många tankar som snurrar runt i mitt huvud, vet inte riktigt vars jag ska börja. Har redan säkert gjort dig kära läsare förvirrad, eller hur?
Kan du förstå hur jag känner mig?
Om jag vore rik skulle jag betala någon att berätta vad dom tänker på precis nu. Kanske får jag ett vettigt svar, eller så får jag ett helt oseriöst svar. Man får vad man detalar för.
//Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
