En Lappländskas Memoarer

Mina memoarer
Högstadiet

Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på min grundskola tid så har jag haft mestadels roligt. I alla fall det som jag minns, inte alltid att man har varit bästa vän med alla i klassen men man visste i alla fall att dom fanns där.
När vi skulle börja förskolan på hösten 1998, var det inte helt säkert att jag skulle få börja i ”min” klass. Men till sist så fick jag byta med en annan elev, det var för att jag kände Johanna och Tobias jag fick byta klass. Det är jag riktigt glad över, det var helt klart en riktig miljon lott jag fick.
För tio år sen när vi började skolan tänkte man inte precis på att dom här filurerna kommer jag att träffa nästan varje dag hela året i tio år framöver.
Det var bara det jag ville berätta innan jag börjar skriva på riktigt, eftersom det hade ju kunnat gå så att jag hade hamnat i en annan klass.

När vi väl kom hit på våren 2005 på besök som små sexor var det inte direkt som att komma till himlen. Vi skulle samlas utanför skolan, vi samlades där den tiden vi skulle vara där. Efter ett tag kom det en lärare ut och sa åt oss att följa med henne. Hon visade oss till sal 27, den sal som kom att bli vårat hemklassrum. När vi kom dit väntade Ingalill och Margareta på oss. Vi fick sätta oss vid borden, allt det nya var så spännande på något sätt, inget var som på Raketskolan. Ingalill och Margareta berättade lite om skolan och så.
Skolavslutnings dagen kom och vi lämnade Raketskolan.

Sommarlovet kom och gick. Snart var det dags för skolan, sjuan…
Man kände sig så stor, men ändå var jag så rädd den där första dagen på Bolags. Hitta rätt kläder kvällen innan. Klä på sig, äta frukost och sminka sig på morgonen innan skolan. Kläderna var väl rätt okey, men alldeles för mycket smink.
Jag såg nog ut som en typisk fjortis kan man säga.
Pappa retades massor på morgonen om hur det skulle bli på Bolags.
Ja hela sommaren innan sjuan hade alla retat och skrämt upp mig om hur det skulle bli. Inte konstigt att jag var rädd den morgonen.
Halv åtta körde mamma mig och Malin till den nya skolan. Jag satt nervös i bilen och visste inte alls vad jag skulle göra och hur jag skulle bete mig. När alla (Jag, Malin, Sanna, Matilda, Erika och Lisette) hade samlats vid ingången kom Malin K från 7B och sa att vi skulle samlas i aulan, fast då viste jag inte vem hon var. Inne i aulan satt nästan alla sjuorna redan, jag tror vi var bland dom sista in dit.
Usch så rädd jag var, det är nästan det enda jag minns från aulan. Jag var rädd för att ingen skulle gilla mig och att jag skulle bli mobbad eller nå sånt. Jag minns en sak till, rektorn knäppte med fingrarna och sa ”nästa gång jag knäpper med fingrarna går ni i nian och ska gå sista gången ut här ifrån” och pekade mot aulans dörr. Då visste jag inte att det skulle gå så fort min tid på Bolags, men det gick verkligen så fort, ett knäpp ungefär.

Ett annat minne jag har är från den här terminen, för några dagar sen. Vi skulle spela fotboll mot B:arna på Lombia. Vi kämpade hela matchen, även fast jag bara var back och vaktade målet lite så kände jag att jag i alla fall försökte. Vi hade ett sånt bra teamwork så det kan jag nästan inte tro. För i sjuan när vi kom hit var vi en sån splittrad klass men nu har vi vuxit samman och blivit mer sammansvetsade tycker jag. Våran idrottslärare blev så glad när hon såg att vi samarbetade, vi vann matchen stort, dom andra hade inte en chans.

Många minnen kommer från den Bolagsskolan, både bra och inte fullt så bra. Men sånt är väl livet? Man kan inte ha det roligt hela tiden för då vet man inte hur det är att ha det trist.
Nu har jag vänt blicken framåt, jag vill börja på Hjampis och lämna Bolki för gott. Jag vill träffa nya människor och lära mig nya saker. Växa upp och flytta ut i världen, se mig om i världen.

Men när mina vänner pratar om gamla minnen kan jag inte låta bli att hänga på. Då kommer gamla känslor tillbaka och får mig att vilja bli sex år igen och stå där utanför skolans dörr med mammas trygga hand i min. Komma in i rummet vart dom andra satt. Och bara stanna där och börja om.
Kunde jag ha gjort något annorlunda? Säkert men jag hade inte gjort det för jag ångrar ingenting från skolan. Inte något jag kan minnas nu i alla fall.
Jag har så många minnen av ”Min” klass, jag kommer aldrig glömma allt det som vi har varit med om tillsammans, vi är nästan som en familj nu.
Alla behövs för att vi ska kunna vara den klass vi är nu.
Lärarna som vi har haft på Bolags är bland dom bästa jag har haft, visst har jag sagt många hårda ord om dom när dom inte har hört. Och visst så har jag velat byta ut dom mot någon annan. Men jag har nog aldrig menat det. När det väl kom till kritan så har jag varit ledsen varje gång vi har varit tvungen att byta lärare.

Bara sen i sjuan har vi mognat och ändrats så himla mycket, alla har till exempel vuxit om mig. Några har bytt stil totalt, några som jag förut inte gillade alls är mina bästa vänner nu. Andra har jag glidit ifrån, det är trist men sånt är livet, vi är fortfarande vänner men inte lika nära bara. Vi kom som små osäkra sjuor (dom flesta) och vi kommer att gå från Bolags som nästan vuxna människor, som tur är så har vi fortfarande lite barna sinne kvar. Det är bara att titta på våra raster för att förstå det. Om någon om tio år ringer mig och föreslår en klassträff är jag nog bland dom första att tacka ja. Allas liv kommer att vara så annorlunda då, en del kanske har lyckats skaffa den där karriären som dom ville ha, någon annan kanske har misslyckats totalt, en del blev kanske kvar här i Kiruna och någon annan kanske har gått bort.
Men jag ska leva livet och se mycket och göra allt, sen ska jag komma tillbaka och skaffa familj någon stans i Sverige.


Hanna Romark 9c