Söndag igen, jag har haft en sån där riktigt slö dag idag.
Typ sovit, ätit, målat lite och så ätit lite till och sovit lite till. Alla dagarna borde vara så här :)
Om en vecka åker vi till Gbg som sagt var. Det kommer nog att bli roligt.
Är bara lite orolig för det där med Lisseberg, vill inte åka typ frittfall men jag är så lätt övertalig så Malin kommer nog övertala mig, aja men det är hennes hand jag klämmer sönder ju.

Provade skor jag ville ha med dit, men nästan inga passar på min höger fot sen jag klämde den i skotermattan...
Låter som värsta idiot saken men jag kan lova att jag har inte låtsas en enda gång när jag har sagt att jag har haft ont.
Så här gick det till: Det var valborggrejsdagen och Sanna hade kommit till våran stuga. På kvällen så skulle vi käka hos grannen, det var massa folk där. Jag och Sanna hade lite att göra så vi tänkte att vi tar och åker ner till oss och byter skoter. På vägen tillbaka, vem möter vi mitt på skotervägen, jo Artur (en illaluktande typ) Jag visste inte om han skulle förstå att köra åt sidan så jag tänkte att jag tar å svänger av efter en annan väg. Jag glömde helt bort att det var tö snö och att jag hade tagit Yamman. Den går inte så jätte bra i sån snö, första sträckan gick ju bra, men sen gled jag av vägen. Skoter körde fast men inte så farligt, efter oss kommer syrran. Först försöker jag och Sanna att få lös skoter. Men efter ett tag så tänker jag att jag vänder syrrans skoter så att jag kan backa och kör ut på mysren igen. När jag har kommit tillbaka så spårar allt ur, vi försöker få lös skotern men lyckas inte, dom andra tycker vi ska ringa efter hjälp men jag vägrar. Artur kommer förbi och frågar om vi ska ha hjälp (nä tack, jag har kört längre skoter än dig och jag klarar det här) tänker jag. Efter ett tag så står Sanna framför skoter och drar och jag står brevid och gasar och knuffar på. Snön är hal och jag snubblar och högerfoten glider in i matta. Den där smärtan var hemsk, jag skrek till och satte mig på skotern men ramlar bak. Sanna frågade vad som hade hänt. Jag förklarade och hon lr Zandra undrar om jag gråter (jag hade solglasögonen på så man såg inte) NEJ det gör jag inte! nästan skrek jag.
Sanna och Zandra skrattar lite och säger att jag får gråta och Zandra tar av mig mina glasögon. Dom undrar om vi ska ringa efter hjälp men det tycker inte jag, jag har ju bara vrickat foten hur ont kan det göra? men när jag ställer mig på foten svartnar det nästan för ögonen av smärtan. Zandra försöker sätta tillbaka mina glasögon och säger "Ta på dom här så du får gråta". Sanna å Zandra fick lyssna på mig hur dom skulle göra, tillslut kom iallafall hjälp men Sanna fick oxå hjälpa till. Hon fick köra, och ska jag var ärlig så trodde jag hon skulle köra fast igen men hon fixade det! Då var jag faktiskt stolt över henne ;)
Det var den kvällen då min fot gick sönder lite och Sanna bevisada att hon tar seden dit hon kommer ;)

God natt nu.
//Hanna